När din reaktion vänds mot dig

En skarp reaktion kan komma efter en längre period av press, men samma reaktion kan också ha andra sammanhang. Kanske höjde du rösten eller sa något sårande efter kyla, gliringar eller upprepade gränsöverträdelser. Det du gjorde behöver bedömas i sig, samtidigt som det som föregick det får finnas kvar i bilden.

"Ser du hur du är." "Du är precis som mitt förra ex." Om samtalet därefter bara handlar om de tjugo sekunderna kan resten av förloppet försvinna ur bilden. Lågmäld press är ofta svårare för omgivningen att se än ett höjt tonläge, men det betyder inte att något av dem kan antas utan att händelserna undersöks.

Skam och självtvivel kan då ta stor plats: kanske är jag faktiskt problemet. Den här guiden hjälper dig att hålla kvar både sammanhanget och ansvaret – att äga din reaktion utan att göra den till ett facit om hela relationen eller vem du är.

När ett provocerat gensvar lyfts ut ur sitt sammanhang och görs till själva anklagelsen används ibland termen "reactive abuse" – en term vi strax ska problematisera. Här används hellre reaktivt gensvar eller reaktivt försvar. DARVO och skuldförskjutning kan bidra till att den synliga reaktionen blir hela berättelsen. En skarp reaktion kan vara provocerad och ändå behöva bedömas utifrån vad som faktiskt hände. Kontext, upprepning, rädsla, kontroll och konsekvenser behöver vägas tillsammans. Begreppet kan varken frikänna skadligt beteende eller ensamt avgöra vem som utsatt vem.

Den enda gången som namnges

Olika delar av en konflikt lämnar olika tydliga spår. Tonfall, tystnader och antydningar kan vara svåra att återge, medan ett höjt tonläge eller ett skarpt ord är lätt att peka på. Det gör den synliga reaktionen lättare att minnas, men visar inte i sig vad som föregick den eller hur rollerna ska förstås.

Stunden kan därför kännas avgörande trots att den var kort. Skammen kan göra den till en sammanfattning av dig. Försök i stället beskriva händelsen konkret: vad du gjorde, vad som hände före och efter, vad som upprepats och vilka konsekvenser det fått.

En reaktion behöver bedömas i sitt sammanhang

Forskningen skiljer mellan reaktiv aggression, som följer på ett upplevt hot eller en provokation, och proaktiv aggression, som är mer målstyrd (Dodge och Coie, 1987). Det är en forskningsdistinktion på gruppnivå, inte ett facit som avgör rollerna i en enskild relation.

En reaktion och ett upprepat skademönster är inte samma analysenhet. Samtidigt kan också en reaktion orsaka verklig skada. Bedöm därför händelsen, vad som föregick den, hur beteendet upprepas över tid, vem som anpassar sig av rädsla och vilka konsekvenser det får. Ingen enskild etikett kan ersätta den helhetsbedömningen.

DARVO – när reaktionen blir hela berättelsen

Ett mönster som kan göra den synliga reaktionen till hela berättelsen är DARVO: Deny, Attack, Reverse Victim and Offender. Förneka att något skett, attackera den som konfronterar och kasta om rollerna så att den som handlat framställs som offer och den som reagerade som förövare (Harsey och Freyd, 2017).

Studier visar att exponering för DARVO kan öka självanklagelsen hos den som möter mönstret. Oavsett om rollomkastningen är medveten kan effekten bli självtvivel och förskjutet ansvar. Den krypande känslan av "kanske är jag problemet" är därför viktig att undersöka tillsammans med det faktiska händelseförloppet, inte ett facit åt något håll. Mer om hur självtvivlet kan fungera finns under självanklagelse och identifikation med angriparen.

Tre platser i samma rum

Det här mönstret går inte att förstå från en enda position. Det finns minst tre.

Du. Inifrån kan skam och förvirring göra det svårt att hålla flera delar av förloppet samtidigt. Att du tvivlar på dig själv eller vill ta ansvar visar inte i sig vilken roll du har i relationen. Återvänd till konkreta händelser, upprepning, rädsla, kontroll och konsekvenser.

Den andra personen. På håll går det inte att avgöra om rollomkastningen är medveten, försvarsdriven eller något annat. Det går däremot att undersöka vad personen säger och gör, om samma förskjutning upprepas och om den ursprungliga frågan går att återvända till.

Publiken. Vänner, familj, kollegor, ibland en hel omgivning. De kan ha sett reaktionen utan att känna till det som föregick den. Deras bild kan därför skilja sig från din på grund av vilket underlag de har, utan att någon av versionerna ensam avgör helheten.

Den dubbla skyddsregeln

Det här är guidens kärna, och den måste bära åt båda håll på samma gång. Inte det ena hellre än det andra. Båda.

Åt det ena hållet: en synlig reaktion ska inte ryckas loss från det som föregick den eller automatiskt göras till hela relationens mönster. Att äga att du höjde rösten är inte detsamma som att godta varje slutsats om vem du är.

Åt det andra hållet, och lika viktigt: den här texten är inte ett verktyg för att skriva bort den skada din reaktion kan ha orsakat. "Jag var provocerad" tar inte bort ansvar för det som faktiskt hände och kan inte användas för att dölja ett upprepat mönster av kontroll eller skada.

Att hålla båda samtidigt är obekvämt, och det ska det vara. Äg din reaktion – den är din att stå för, oavsett vad som föregick den. Men att äga den är något helt annat än att svälja hela narrativet om vem du är. Du kan säga "ja, jag reagerade illa, och det är mitt" utan att i samma andetag säga "alltså är jag den som denna relation handlar om". Båda meningarna får finnas. Det är hela poängen.

Säkerhet

Den dubbla riktningen blir konkret när det gäller fara. Den som utsätts för rädsla, kontroll eller skada förtjänar stöd även om personen också har reagerat skarpt. Den som själv har skrämt eller skadat någon behöver ta ansvar för det, oavsett provokation. Bedöm inte rollen efter vem som reagerade högst, utan efter händelserna, mönstret, makten och konsekvenserna över tid. Mer om hur kontroll och tryck verkar finns under manipulation.

Kunskapsstatus

Den populära termen "reactive abuse" är inte en klinisk diagnos och är omstridd. Här används reaktivt försvar eller reaktivt gensvar för att beskriva en möjlig kontext, inte för att avgöra vem som utsatt vem. DARVO och samband med självanklagelse är empiriskt undersökta (Harsey och Freyd, 2017), liksom skillnader mellan reaktiv och proaktiv aggression på gruppnivå (Dodge och Coie, 1987). Begreppen kan missbrukas både för att rycka en reaktion ur sitt sammanhang och för att skriva bort verklig skada som "bara en reaktion". Därför krävs en helhetsbedömning av händelser, mönster, rädsla, kontroll och konsekvenser.

Källor

• Dodge, K. A., & Coie, J. D. (1987). Social-information-processing factors in reactive and proactive aggression in children's peer groups. Journal of Personality and Social Psychology, 53(6), 1146–1158.
• Harsey, S. J., & Freyd, J. J. (2017). Perpetrator responses to victim confrontation: DARVO and victim self-blame. Journal of Aggression, Maltreatment & Trauma, 26(6), 644–663.
• Stark, E. (2007). Coercive Control: How Men Entrap Women in Personal Life. Oxford University Press.