Varför ingen ingriper

Någon ramlar omkull på en fullsatt perrong. Ett tiotal personer står inom några meter. Ingen rör sig, i alla fall inte de första sekunderna. Den vanliga tolkningen ligger nära till hands: människor har blivit råare, mer upptagna med sig själva, mindre benägna att bry sig om en främling. Socialpsykologerna John Darley och Bibb Latané prövade den tolkningen redan på 1960-talet och kom fram till något helt annat. Det som får folk att stå stilla är sällan likgiltighet. Det är en serie tysta, begripliga steg – och att fastna på ett enda av dem räcker för att ingen ska agera, hur mycket var och en än bryr sig i grunden.

Fem steg, och det räcker att ett brister

Darley och Latané formulerade sin modell efter en rad experiment i slutet av 1960-talet och samlade den 1970 i boken The Unresponsive Bystander. Poängen var att det inte är ett enda beslut att hjälpa någon, utan en kedja av fem, och att varje steg måste passeras innan någon lyfter en hand.

• 1. Lägga märke till händelsen. I en stressad, bullrig eller trång miljö handlar det första hindret om själva uppmärksamheten – man kanske inte ens ser eller hör det som händer.
• 2. Tolka det som ett nödläge. Är det en verklig kris eller bara en person som skämtar, sover eller mår lite dåligt en stund? Osäkerheten gör att blicken vandrar till de andra i rummet för att läsa av deras reaktion.
• 3. Ta på sig ansvaret. Är det just mitt jobb att göra något, eller finns det någon mer lämplig – en anhörig, en anställd, någon som redan är på väg?
• 4. Veta hur man hjälper. Även den som vill agera kan hejda sig om hen är osäker på vad som faktiskt behövs eller är rätt att göra.
• 5. Faktiskt agera. Sista steget – att omsätta beslutet i handling, trots social osäkerhet och risken att göra fel inför andra.

Modellen kallas ofta bara "åskådareffekten": ju fler som bevittnar en händelse, desto mindre sannolikt att någon enskild ingriper. Det låter paradoxalt – borde inte fler ögon betyda fler potentiella hjälpare? Men Darley och Latané visade i sina ursprungliga experiment (1968) att fler vittnen tvärtom sänker sannolikheten att var och en hjälper. Flera av de fem stegen blir nämligen svårare att passera just för att andra finns i rummet. Två av dessa steg är så pass väl utforskade att de fått egna namn i litteraturen om kollektiva mönster.

Steg 2: när allas lugna miner blir falskt bevis

Det andra steget – att tolka något som ett nödläge – är sällan en ensam bedömning. De flesta av oss kikar instinktivt på hur andra reagerar innan vi bestämmer oss för hur allvarligt något är. Problemet är att alla andra gör exakt samma sak samtidigt. Var och en håller masken, väntar och avläser grannen, och grannen gör detsamma tillbaka. Resultatet blir ett rum fullt av människor som alla är osäkra men ser lugna ut. Det skenbara lugnet tolkar alla som bevis på att situationen inte är så allvarlig. Det här mönstret har ett eget namn, pluralistisk ignorans: var och en drar fel slutsats av andras yta, fast ytan bara speglar samma osäkerhet tillbaka. Just den mekanismen kan blockera reaktionen på en rökpelare i en trappuppgång. Ingen vill vara den som överreagerar på vad som kanske bara är dammiga rör, så alla väntar på att någon annan ska visa oro först – och ingen gör det.

Steg 3: när ansvaret späds ut tills det inte väger något

Även när en situation väl tolkas som allvarlig återstår steg tre: att känna att just jag bär ansvaret att göra något. Här visade Darley och Latané en tydlig siffra. I deras klassiska experiment trodde deltagarna att de diskuterade i par, i grupper om tre eller i grupper om sex – och genom en högtalare hörde de hur en annan deltagare fick ett anfall. När deltagaren trodde sig vara ensam vittne agerade nästan alla. Ju fler personer deltagaren trodde fanns i samtalet, desto färre sökte hjälp, och de som gjorde det tog längre tid på sig. Förklaringen var inte att deltagarna i de större grupperna var mindre hjälpsamma av sig. Det var att ansvaret tunnades ut. När deltagaren trodde att bara hen kände till händelsen kändes ansvaret tydligt och personligt. Ju fler som antogs känna till händelsen, desto mer tunnades ansvaret ut. Om tio personer delar på ansvaret känns var och ens andel så liten att den inte kräver någon handling – "någon annan är säkert bättre lämpad, eller redan på väg". Det här är kärnan i det som på svenska kallas ansvarsdiffusion: ansvaret späds ut i gruppen tills ingen enskild bär det. Det betyder inte att någon bryr sig mindre än om hen vore ensam.

De två mekanismerna samverkar ofta. Först gör pluralistisk ignorans att gruppen tolkar situationen som mindre allvarlig än den är. Sedan tunnar ansvarsdiffusionen ut känslan av att just jag måste göra något åt det – även om tolkningen ändå landar i "det här är allvarligt". Det krävs bara att ett av dessa två steg brister för att ingen ska röra sig, och i en stor grupp riskerar båda att göra det samtidigt.

En myt som formade forskningen mer än den beskriver verkligheten

Forskningsfältet brukar kopplas till mordet på Kitty Genovese i New York 1964, där tidningsrapporteringen påstod att 38 grannar hörde eller såg attacken utan att någon ingrep eller ens ringde polisen. Den berättelsen fick stå som väckarklocka för hela forskningsområdet. Senare granskning har visat att skildringen var kraftigt överdriven och delvis felaktig – långt färre hörde eller såg hela förloppet, flera personer larmade faktiskt, och siffran 38 höll inte vid en närmare titt. Kitty Genovese-historien säger därför mer om hur en dramatisk tidningsartikel kan forma den berättelse som ett helt forskningsfält växer fram ur än om vad som faktiskt hände den natten. Den psykologiska mekanism som myten fick forskningen att undersöka står sig desto bättre. Den har fått stöd i decennier av kontrollerade experiment – oavsett hur det enskilda fallet egentligen gick till.

Det här är ingen brist på omtanke

Det är lätt att läsa femstegsmodellen som en lista över mänsklig tröghet. Det är fel läsning. Varje steg är en fullt begriplig mänsklig reaktion i en oklar situation – att vänta på mer information, att anta att någon annan har koll, att dra sig för att göra fel inför främlingar. Inget av stegen betyder att de som inte ingrep bryr sig mindre om andra människor. Tvärtom: samma person som stelnar till i en stor, otydlig folksamling kan vara den första att kasta sig fram om hen är ensam på plats. Mekanismen sitter i situationen, inte i karaktären.

Vad faran faktiskt gör med oss

Här kommer den kanske viktigaste nyansen i hela den här forskningen. Peter Fischer och kollegor gick 2011 igenom 105 studier om åskådareffekten i en stor metaanalys och delade upp dem efter hur farlig situationen faktiskt var. Slutsatsen bröt med den rådande bilden: i situationer som var otvetydigt och fysiskt farliga – ett verkligt överfall, en olycka med synlig skada, en brand – försvagades åskådareffekten kraftigt, och i vissa jämförelser vände den nästan helt. Ju tydligare faran var, desto mindre spelade antalet vittnen roll för om någon ingrep. Förklaringen ligger i just de fem stegen. När nödläget är uppenbart för alla behöver ingen tolka situationen, och pluralistisk ignorans får inget grepp. Den osäkerhet om ansvaret som ändå finns kvar väger lättare mot det som står på spel. Det är i de tvetydiga, lågmälda situationerna – någon som verkar må dåligt, en gråtande person i en korridor, ett skämt som gått för långt – som effekten är som starkast. I en riktig kris brukar människor faktiskt hjälpa varandra, inte tvärtom.

Det som faktiskt bryter mönstret

Modellens praktiska värde är att den visar exakt var kedjan brukar brista – och därmed vad som lagar den. Steg tre – ansvaret – är det steg som är enklast att göra något åt, och det kan man göra själv som åskådare. Att peka ut en enda person i en folksamling och ge just hen en konkret uppgift – "du i den blå jackan, ring 112", "du med ryggsäcken, hämta hjälp" – tar bort hela den utspädning som annars sker. Ansvaret har fått ett namn, ett ansikte och en adress, och kan inte längre delas ut på alla och därmed ingen. Samma grepp fungerar mot steg två: att högt säga vad man ser – "det där ser inte bra ut" – bryter den ömsesidiga tystnaden innan den hinner tolkas som allas lugn. Att själv benämna situationen, eller att peka ut en hjälpare, är små handlingar som var och en av oss kan göra – och forskningen är ovanligt tydlig med att de gör skillnad.

Källor

• Darley, J. M., & Latané, B. (1968). Bystander intervention in emergencies: Diffusion of responsibility. Journal of Personality and Social Psychology, 8, 377–383.
• Latané, B., & Darley, J. M. (1970). The Unresponsive Bystander: Why Doesn't He Help? Appleton-Century-Crofts.
• Fischer, P., Krueger, J. I., Greitemeyer, T., Vogrincic, C., Kastenmüller, A., Frey, D., Heene, M., Wicher, M., & Kainbacher, M. (2011). The bystander-effect: A meta-analytic review on bystander intervention in dangerous and non-dangerous emergencies. Psychological Bulletin, 137(4), 517–537.