Mönstret mellan er – att prata om det utan att hamna i det

Det är efteråt det syns tydligast. Grälet är över, ingen vann, och ni sitter i varsitt rum med varsin berättelse om vad som hände – två versioner som inte går ihop, fast ni var med om samma kvart. Det kan vara du och din partner, du och din mamma, du och en nära vän. Berättelserna hjälper sällan, för de handlar om fel sak. Den här guiden handlar om ett annat sätt att se det: mönstret mellan er är en tredje sak, skild från er båda. Och om det svåraste med den insikten – att prata om mönstret tillsammans utan att hamna mitt i det igen.

Från ditt fel och mitt fel till det tredje

I emotionellt fokuserad parterapi, EFT, är det här själva kärngreppet. Sue Johnson beskriver hur terapeuten hjälper paret att lyfta ut sin negativa cykel och se den som något paret har, inte något den ena är – mönstret, inte någon av partnerna, görs till problemet, och Johnson kallar det rentav parets gemensamma fiende (Johnson 2004). Skiftet låter litet men ändrar samtalets hela geometri. Så länge frågan är "vem av oss gör fel" står ni mitt emot varandra och försvarar varsin halva. När frågan blir "vad är det som händer mellan oss" kan ni ställa er bredvid varandra och titta åt samma håll.

Forskningen stöder skiftet från ett annat håll. Ett av de mest kartlagda mönstren, krav och undandragande, går ut på att den ena trycker på medan den andra drar sig undan, och att varje rörelse förstärker den andra. Vem som hamnar i vilken position hänger i hög grad ihop med vem som vill förändra något i den aktuella frågan. Christensen och Heaveys observationsstudie (1990) pekade alltså på förhandlingssituationen snarare än på en fast egenskap. Den som pressar på i en fråga kan vara den som drar sig undan i nästa. Positionerna sitter till stor del i mönstret, inte i er. Varför vardagsgräl så ofta bär ett annat ärende än sitt innehåll beskrivs i Därför grälar ni om disken – den här guiden handlar om hur ni pratar om själva dansen.

Välj läget – och bjud in i stället för att kalla till förhandling

Det första valet är inte vad du ska säga utan när. Mitt i dansen finns ingen plats att titta från – där är ni själva materialet. Vänta tills det har varit lugnt ett tag och välj ett vardagligt läge – en promenad eller en stund vid köksbordet utan något olöst i luften.

Sedan avgör inbjudans form nästan allt. "Jag har tänkt på ett mönster vi hamnar i ibland. Jag tror att jag har en del i det. Vill du titta på det med mig någon gång?" Tre saker gör den meningen möjlig att ta emot: den handlar om ett mönster och inte om den andras karaktär, den börjar i din egen del och den frågar i stället för att kalla till förhandling. Får du ett nej eller ett tveksamt "kanske" – låt det vara. En inbjudan som inte går att avböja är ingen inbjudan.

Rita mönstret – var och en fyller i sitt

Övningen är enkel att beskriva. Ta gärna ett papper. Börja med det yttre: vad brukar sätta igång mönstret, vad gör var och en av er sedan, i vilken ordning. Fortsätt med det inre: vad känner var och en under sitt eget drag – före, under och efter.

En regel bär hela övningen: var och en fyller i sitt eget inre, ingen fyller i den andras. Du är den enda som vet vad som pågår i dig när du höjer rösten eller tystnar, och du kan samtidigt inte se hur det ser ut utifrån. Guiden Båda har rätt ur sitt perspektiv går igenom varför: inifrån är ditt beteende ett svar på situationen, utifrån ser det ut som ett uttryck för vem du är. I det här samtalet betyder det att var och en är expert på sin egen insida och bara vittne till den andras utsida. "När du blir tyst tänker jag att du har gett upp" är en giltig rapport. "Du blir tyst för att du inte bryr dig" är det inte.

Ge mönstret ett namn till sist, ett vardagligt och gärna lite fånigt: tisdagsdansen, snurren. Johnson beskriver hur par som namngett sitt mönster kan fånga det i farten (Johnson 2008). "Nu är vi där igen" är en helt annan replik än "nu börjar du igen" – den första pekar på mönstret, den andra på en person.

Dansen har ingen ledare

Förr eller senare kommer frågan om vem som börjar. Den har inget bra svar, för i en dans finns ingen ledare och ingen följare hela tiden – båda anpassar sig efter varandra, i realtid. Du drog dig undan för att hen höjde rösten. Hen höjde rösten för att du drog dig undan. Båda beskrivningarna är sanna, och vilken som låter som orsaken avgörs av var berättelsen får börja. Edward Jones och Richard Nisbett beskrev varför var och en dessutom kliver in på just sitt ställe: den som handlar upplever sitt drag som ett svar på det som just hände, medan samma drag utifrån ser ut som ett utspel ur ingenting (Jones och Nisbett 1971). John Gottmans observationsforskning på par pekar åt samma håll: i de samspel som sliter mest möts negativitet oftare med negativitet, och varje drag blir avstamp för nästa (Gottman 1994). Ni behöver alltså inte enas om vem som bär mest. Det räcker att enas om att mönstret har två delar.

När samtalet självt drar igång dansen

Räkna med att det händer. Ni sitter och ritar, någon formulerar sig lite vasst, och plötsligt står ni inte längre bredvid varandra utan mitt i den igen. Det är inte ett misslyckande utan väntat – ni pratar om det laddade, och det laddade drar. Tecknet kommer ofta före orden: käkarna spänns, tempot stiger, och du märker att du lyssnar för att svara i stället för att förstå.

Pausa då, med en uttalad återkomst. Verktyget time-out med returbiljett beskriver formen: en paus med en bestämd tid att återvända, så att avbrottet inte blir ett nytt undandragande. Och när ni tar om samtalet, börja mjukt – mjuk start visar hur samma ärende kan öppnas utan udd. Ett samtal som avbryts och tas om är inte ett sämre samtal. Ofta är det där ni ser mönstret tydligast, eftersom det just visade sig medan ni båda tittade på.

När "vårt mönster" blir ett nytt drag i dansen

Ett varningens ord, i två delar. Det första: språket om "vårt mönster" kan självt bli ett drag i mönstret – ett nytt sätt att säga "ditt fel". Tecknet är enkelt att känna igen. Om bara den ena någonsin har en del i det, om varje samtal om mönstret landar i att en av er borde ändra sig, då är det inte längre en tredje sak ni tittar på tillsammans. Då är det en anklagelse i mjukare kläder, och den får kallas vid sitt namn. Ett gemensamt mönster har per definition två delar, en från var och en – inte nödvändigtvis lika stora.

Det andra är viktigare. Allt i den här guiden gäller ömsesidiga mönster mellan jämbördiga – två personer som skaver mot varandra och i grunden vill varandra väl. Finns rädsla med i bilden är det inte en samtalsövning som behövs. Detsamma gäller där den ena styr den andras vardag, pengar eller kontakter, eller där mönstret gör att du mår och fungerar allt sämre. Att bjuda in till ett sådant samtal i en sådan relation lägger ansvar där det inte hör hemma. Avsnittet om manipulation och kontroll beskriver skillnaden och vart du kan vända dig.

Hemmavarianten och den professionella

Att kartlägga en negativ cykel tillsammans med ett par är precis vad en terapeut i EFT för par gör, steg för steg. Terapeuten har både utbildning och ett utifrånperspektiv: hen sitter inte själv fast i mönstret. Det ni gör hemma är en mildare släkting – bra för mönster som skaver men fortfarande går att skratta åt, i relationer där båda kan hålla kvar nyfikenheten några minuter i taget. Om mönstret sitter djupare räcker ett kökssamtal sällan för att bryta det, hur välvilligt samtalet än är. Då är hjälp utifrån inte ett nederlag utan nästa steg. Var också ärlig med tidsperspektivet: ett mönster som byggts under år brukar behöva år av omtag, inte några veckor. Det ni kan vinna på egen hand är sällan att det försvinner. Det är att ni ser det tidigare, kliver ur det snabbare och oftare står bredvid varandra när det är över.

Kunskapsstatus

Att lyfta ut mönstret är ett kliniskt grepp ur EFT, en parterapiform med gott forskningsstöd för just par. Även krav–undandragande-forskningen bygger till största delen på par, ofta observerade i labbmiljö. Christensen och Heaveys studie fann både ett könat genomsnittsmönster och en struktureffekt: positionerna hänger i hög grad ihop med vem som vill förändra den aktuella situationen, men är inte helt frikopplade från kön och sammanhang. Att samma slags mönster uppstår mellan vänner, syskon och vuxna familjemedlemmar är en klinisk igenkänning snarare än ett lika välstuderat fynd, och att rita mönstret på egen hand är den här webbplatsens hemanpassning av en terapeutisk teknik – inte en utvärderad intervention. Aktör/observatör-asymmetrin är klassisk socialpsykologi vars grunddrag står sig i konfliktsammanhang, men i Bertram Malles metaanalys (2006) var genomsnittseffekten förvånansvärt liten och tydligast vid just negativa händelser – styrkan ska alltså inte överdrivas.

Källor

• Johnson, S. M. (2004). The Practice of Emotionally Focused Couple Therapy: Creating Connection (2nd ed.). Brunner-Routledge.
• Johnson, S. M. (2008). Hold Me Tight: Seven Conversations for a Lifetime of Love. Little, Brown.
• Christensen, A., & Heavey, C. L. (1990). Gender and social structure in the demand/withdraw pattern of marital conflict. Journal of Personality and Social Psychology, 59(1), 73–81.
• Gottman, J. M. (1994). What Predicts Divorce? The Relationship Between Marital Processes and Marital Outcomes. Lawrence Erlbaum.
• Jones, E. E., & Nisbett, R. E. (1971). The Actor and the Observer: Divergent Perceptions of the Causes of Behavior. General Learning Press.
• Malle, B. F. (2006). The actor–observer asymmetry in attribution: A (surprising) meta-analysis. Psychological Bulletin, 132(6), 895–919.